som om jag hade.




idag åkte jag ensam ut till stenkullen. satt vid vattnet som forsade fram, i regnet.
jag var glad. fastän, jag var ensam. och inte spec rädd, bara lite.
läste, skrev och tecknade, lite. dansade, lite. kände, lite.
tåget hem var försenat, men en man erbjöd plats i bil. så vi trängde in oss, folket som stod på perrongen, och i bilen träffades en pojke som inte kände jesus.
fick berätta och så in lite, hoppas jag...
det gav, något.

sen, hälsa på rebecca i trollhättan. jag glad, över systern.
i glädjande olja. med löv och regn i ögon.
det gav, något.

jag har ingen inspiration. var på skroten för att köpa tyg igår.
köpte inget. köpte en två fina gamla burkar för massa pengar istället.
såg en film. tillsammans är man mindre ensam. hette den.
det var en utav de bästa filmer jag sett...
det gav, något.

...
när jag har mat i munnen. vill jag spotta ut den.
jag tycker inte det är gott med något längre.
inte ens varm choklad-
men. jag älskar linn.
hon är vacker.

ha en bra natt.
bed för oss.
i detta hem.
för. vi behöver jesus
hans nåd och frid.
glädjen bor i våra hjärtan.
ditt med.
puss.

reflektion för en tid sedan:



jag andas ut, och försöker andas in.
ibland tycks luften mig för tung.
som att dra in vatten.
in i mig. ner i, själen.
där den sipprar ut i kroppen.
och får mig att känna,
känna mig, tyngd.

om att vilja sluta andas vatten,
och att börja andas strålglans.
fjäderluft, som får mig att
vilja närma mig höjden.

kanske få, för sista gången
se mig själv som en vattendräkt
själ (i bottenlös självömkan.)
mitt dåliga självförtroende, påtagligt,
och jag, längtar ut.

jag har samma styrka i mig
som uppväckte en död man.

...

gläd dig i herren.

...

ooj. jag är glad. och, mer därtill.

idag, har jag, och underbara linn skrivit, kontrakt.

helt sjukt. det, är, förmycket, nästan.

1 augusti, då, bor jag inte hemma här längre.

det har jag längtat efter ungefär så länge jag kan minnas....

fiiiin lägenhet, stor tvåa, möblerad, kan bli massa massa mysig,

om vi fixar till den lite med våra saker, gardiner och stuff.

tänk, att få komma hem, till ett eget hem, där man får göra som man vill,

äta vad man vill, ha ens egna stil på saker... å, jag vill flytta in idag!

idag har jag även vart på NK, för typ första gången, alldrig vågat mig in dit innan...

men, så idag, i regnrusket, fick jag för mig att, nu, nu är jag nog modig nog...

och det var; helt underbart. mitt nya favorit tillhåll. allt var så fint, ja, vackert.

(om jag hade hört migsjälv säga det för ett år sedan, hade jag nästan velat döda migsjälv)

.............

jag är glad. och, lättad. det kommer bli bra, så bra. denna hösten.

.

ur mina händer spirar blommor fram.

dom letar sig upp mot himmlen med hastighet av, glädje.

därför att, i mig bor ett sprittande småbarns skratt,

ett hopp i en vattenpöl, och, en aldrig sinande porlande bäck.

samtidigt, lungt flytande, fram bland småsten och drivved.

smeker den, och läker, varje brusten gren,

(i mitt innersta landskap).

regnar ner, där ökenvind regerar, och vattnar.

näringen tränger in i rötterna

(porerna)

och, sipprar ut, ut ur huden, som, blommor.

vilka jag med visshet kan forma till orden

(ut ur min mun)

;

ur mörkret spirar blommor fram.

...

om någon inte förstår det föregående skrivna stycke, kan jag faktiskt förklara mig. fråga bara.nu ska jag sova. för i morgon ska jag på bal.

det jag såg var en varm famn. och, det räckte för mig. jag kände en trygg hand under min rygg, och, jag var inte ensam mer. på ett något förenklat sätt, trodde jag att det räckte för mig. att jag var nöjd. men, till min förskräckelse har jag upptäckt att, jag behöver betydligt mer än så. jag känner att jag tappat något, av yttersta värde för mig. men, jag ids inte gå tillbaka för att leta efter, och plocka upp det. det som tappat är, är att vara i det osynliga, där varma händer inte känns, där trygga famnar inte syns. i mitt ljuva huvud, försöker jag, fundera ut, hur på alla sätt, det kan vara bättre, att ha en osynlig vän och beskyddare, än, en synlig och konkret.

jag hoppas och nästan vet. att detta kommer gå förbi och lämna mig, påverkad och lamslagen kvar. då, kommer jag slänga mig på min gud. och rösten min kommer sippra ut ur munnen, tyst, svag och på gränsen till hörbar... och forma ordet, hjälp.