.

ur mina händer spirar blommor fram.

dom letar sig upp mot himmlen med hastighet av, glädje.

därför att, i mig bor ett sprittande småbarns skratt,

ett hopp i en vattenpöl, och, en aldrig sinande porlande bäck.

samtidigt, lungt flytande, fram bland småsten och drivved.

smeker den, och läker, varje brusten gren,

(i mitt innersta landskap).

regnar ner, där ökenvind regerar, och vattnar.

näringen tränger in i rötterna

(porerna)

och, sipprar ut, ut ur huden, som, blommor.

vilka jag med visshet kan forma till orden

(ut ur min mun)

;

ur mörkret spirar blommor fram.

...

om någon inte förstår det föregående skrivna stycke, kan jag faktiskt förklara mig. fråga bara.nu ska jag sova. för i morgon ska jag på bal.

det jag såg var en varm famn. och, det räckte för mig. jag kände en trygg hand under min rygg, och, jag var inte ensam mer. på ett något förenklat sätt, trodde jag att det räckte för mig. att jag var nöjd. men, till min förskräckelse har jag upptäckt att, jag behöver betydligt mer än så. jag känner att jag tappat något, av yttersta värde för mig. men, jag ids inte gå tillbaka för att leta efter, och plocka upp det. det som tappat är, är att vara i det osynliga, där varma händer inte känns, där trygga famnar inte syns. i mitt ljuva huvud, försöker jag, fundera ut, hur på alla sätt, det kan vara bättre, att ha en osynlig vän och beskyddare, än, en synlig och konkret.

jag hoppas och nästan vet. att detta kommer gå förbi och lämna mig, påverkad och lamslagen kvar. då, kommer jag slänga mig på min gud. och rösten min kommer sippra ut ur munnen, tyst, svag och på gränsen till hörbar... och forma ordet, hjälp.