.

ur mina händer spirar blommor fram.

dom letar sig upp mot himmlen med hastighet av, glädje.

därför att, i mig bor ett sprittande småbarns skratt,

ett hopp i en vattenpöl, och, en aldrig sinande porlande bäck.

samtidigt, lungt flytande, fram bland småsten och drivved.

smeker den, och läker, varje brusten gren,

(i mitt innersta landskap).

regnar ner, där ökenvind regerar, och vattnar.

näringen tränger in i rötterna

(porerna)

och, sipprar ut, ut ur huden, som, blommor.

vilka jag med visshet kan forma till orden

(ut ur min mun)

;

ur mörkret spirar blommor fram.

...