idag hade jag en tanke om att jag skulle vilja ändra på allt.

ps 30:12, och vad jag tänkte.

Men, vi dansar du och jag.
Jag har aldrig hållit i någon såhär.
Du har alltid burit mig såhär.

Knappt ett ord på mina läppar,
ofta bara en tanke.
Och du kommer,
dina armar sluter sig omkring mig,
som ett stort varmt täcke av renaste, vitaste dun.

Värmen sprids och lugnet flyter åter i tankarna.
Om jag sviker och ramlar, tar handen tag runt midjan.
Armar tar mig upp.

Du förvandlade min klagan, till dans.
Du tog av mig sorgens dräkt, och
Klädde mig i glädje.
Ps 30:12

varm.

Utanpå;
syns det inte,
Jag behöver lite mer tid.

Inuti:

Jag gungar, du ger mig fart.
Varma händer mot min rygg.
Trygga.
Jag kan känna hur vacker du är, där du står bakom mig.
Solstrålar leker med mina fötter, vinden med mitt hår.
Du nynnar, jag sjunger, jag är inte rädd.
Som en sol, värmer du mig.
Frusna händer och ett frostigt hjärta,
smälter fortare än is om våren.
Och jag ,
Brister ut i sommarglädje.

jag landade vid en väg.
vid en dammig grusväg.
grus av guld. damm av diamantstoff.
som att vara på en plats man alldrig vart,
fast, man känner igen.
känner sig trygg på.

ljuset är milt, gult, och strålande på samma gång.
man ser bara väg, man ser inte långt, dammet är
kompakt. men, mjukt.

det är varmt. man känner sig omsluten.
innuti släcks kylan.

vänder mig om, ser till höger, tittar åt vänster.
bakåt.
bestämmer mig.
alldrig mer ditåt, bakåt igen.
och går rakt fram.

det är bara jag. utan skor.
utan alla saker, utan ryggsäck.
med, bultande hjärta och ivriga ben.


du för mig hem igen,
till staden av guld.