Monday, April 9, 2007
jag landade vid en väg.
vid en dammig grusväg.
grus av guld. damm av diamantstoff.
som att vara på en plats man alldrig vart,
fast, man känner igen.
känner sig trygg på.
ljuset är milt, gult, och strålande på samma gång.
man ser bara väg, man ser inte långt, dammet är
kompakt. men, mjukt.
det är varmt. man känner sig omsluten.
innuti släcks kylan.
vänder mig om, ser till höger, tittar åt vänster.
bakåt.
bestämmer mig.
alldrig mer ditåt, bakåt igen.
och går rakt fram.
det är bara jag. utan skor.
utan alla saker, utan ryggsäck.
med, bultande hjärta och ivriga ben.
du för mig hem igen,
till staden av guld.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Wow... dit vill jag med.
Vad vackert...får tårar i ögonen.
I landed by a road
by a dusty grit road
Grit of gold, dust of diamond
to be in in a place where
but you've never visited there
before
but you know it somehow
I landed by a road
by a dusty grit road
Where light is mild
yellow and radiant
One doesn't see very far
There's road but never a car
before me
The dust is solid but soft
'Tis warm
It's enclosure
Chill slackens inside
Following a path
a dusty grit path
Crooked and curved, leaning on left lane
Bending back, that's when I decide
This road will never be mine if not 'fore me
And he is straightening up
There's no one here but me
No shoes and no jacket
with out all things
side bags and backpack
You bring me home again
Up from the city of fen
Post a Comment